1. Älskling, jag krympte personalstyrkan

2. Älskling, jag krympte balansräkningen

3. Älskling, jag krympte visst försäljningen också

4. Älskling, det här blir ett riktigt skitår

5. Tjejen som visste för litet (en SEB-ledningsskildring i tiden)

6. Gubbfan som visste ännu mindre (om de andra bankledningarna)

7.  Balansräkningen brinner (vår tids katastroffilmer)

8. För en handfull räntepunkter mer (om bolånemarknaden)

9. Dirty Bosse ( En man. Ett Carnegie. Hans Carnegie)

10. Sista Natten med Gänget ( dokusåpa ur valfritt verkstadsföretag)

Nytt förslag till revisorernas disciplinnämnd: Offentligt smisk! DET skulle nog få revisorerna att ”omvärdera sitt uppdrag i skenet av ny information”

Man kan tycka att denne förnämlige ekonomijournalist har hittat precis rätt anslag när han i artikeln undrar om det kan vara ”så svårt” att hitta nyckeltal som visar om bankerna har problem eller inte.

Men dessvärre måste vi svara honom: ”Anders, det är så svårt”.  Att mäta risker i individuella banker är skitkomplicerat. Att försöka överblicka vilka risker som finns i ett globalt spritt instrument är mycket värre. Och att försöka förstå hur hela det finansiella systemet påverkades av värdepapperiseringsboomen under inledningen av 2000-talet var jättejättejättesvårt.

Situation Stureplan minns särskilt en middag på en investmentbank under hösten 2005, långt innan hoten om finanskris börjat torna upp sig som skuggan av en realitet. Huvudtalare var den dåvarande VD’n för en av storbankerna, åhörare var det som kan betecknas som ”eliten” av svenska bankplacerare. Diskussionen kring ”nästa hot” blev en stor grej. Och den fråga som restes var framförallt ”hur påverkas finanssystemet av att ingen längre sitter med hela risken för lånen, att alla lån spridits ut över hela världen, så att alla har en liten, liten bit av alla risker”

”Klart att det blir mer hållfast”, blev svaret. ”Ingen bank kommer någonsin att knäckas av en enskild kredit.” Men längre bort än så kom inte diskussionen. När några av de därvarande – däribland Sit Stu’s utsände – ville gå mer in på detaljer, till exempel vad som skulle hända om en hel bransch, eller någon av bankerna i den långa värdepapperiseringskedjan skulle haverera, var det dags att vika ned hornen och dra hem till korna.

Om saken hade retts ut då, hade vi alla varit stormrika.  

Och vad lär vi oss av detta?

Finansbranchpersoner är välbetalda för sin synnerliga förmåga att handskas med risker. Men de klarar inte av sitt uppdrag. Dels, därför att det är jobbigt att föra filosofiska diskussioner efter klockan åtta på kvällen, dels därför att det, Anders, är precis ”så svårt”.

Nu läser vi i Affärsvärlden om finansanställda som får jättehöga betyg i Swedsectestet och förfäras. VEM har nytta av att svara rätt på 93% av frågorna? Pinsamt.  De hade kunnat plugga mindre, och ringa fler kunder i stället.  En svår suboptimering av tiden, kort sagt, och nästan uppsägningsgrundande.

En annan, minst lika skandalös artikel handlar om direktören som snodde 5-6 miljoner från en firma. Ursäkta? Att stjäla så litet, men ändå sätta hela sin karriär på spel, kan det verkligen vara så värst begåvat? Fundera på det, så hörs vi snart igen.

I övrigt konstateras att det varit mycket snack i ekonomispalterna om huruvida handens relativa fingerlängder kan ge en hint om vilka som blir framgångsrika på finansmarknaden och inte.

För Situation Stureplan kan det dock bara finnas en enda fingermätning som gäller, och vi väljer att illustrera den med ett annat av Kalla Kulor Förlags omslag

Situation Stureplan

Undertiteln till Hans-Olov Öbergs nya bok, Situation Stureplan, är Allt du velat veta om finansbranschen men aldrig haft råd att fråga. Undertiteln rymmer en del av den dubbla ambition som boken har: att skaka om finansbranschen inifrån samt att ge småsparare en inblick i finansvärlden. Boken är rapp, rak och uppkäftig, och den luftar ilska över sakernas tillstånd – som om det nu får vara nog. Öberg gör det hela med en stor portion humor men på fullt allvar. En del kanske skulle säga att det är en avslöjande bok, andra att det är en satir i Voltaires anda.

Helt klart är Situation Stureplan en bok som gläntar på dörren till finansvärlden och blottlägger en marknad som bygger på att man ska genomföra så många transaktioner som möjligt, och låta ”någon annan” stå för notan när det blir förluster, och att ta in vinsterna först av alla när börsen rusar uppåt. Det är underhållande läsning som samtidigt är bitande i sin kritik.

”Vem är Birger Schlaug?” frågar sig de flesta. ”På vilket sätt har han således skaffat sig en bas för sin kritik?” frågar många. Av Schlaugs egen blogg framgår att han betraktat det hela från ett fik och även tagit del av vad det ”sägs” och vad som står i  Svenska Dagbladet.  Jojo, så fungerar alltså någon som till och med enligt egen utsago bör betraktas som ”en avdankad politiker som inte kan hålla sig borta från tangenterna”.

Den som vill skriva skit om finansbranschen, finansanalytiker och mäklare bör åtminstone ha 20 års erfarenhet av branschen.  Allt annat är charlataneri. Om du inte läser snabbkursen ”Situation Stureplan” förstås. Beställ boken redan idag! Annars riskerar du att förbli en smula ”Ur Schlaug” som man säger kring Svampen.

denna bild är snodd från Schlaugs egen blogg

Knäckfrågan är förstås: går det verkligen inte att utforma ett lönesystem som fungerar även i lågkonjunktur? Det ser ju faktiskt illa ut när en VD kan ”offra” tre tusen anställdas jobb för att själv kunna kvittera ut en bonus. Den ledning som först skickar ut sin högste chef med bister min och budskapet ”i dessa bistra tider går jag själv ner på halv betalning” kommer att skapa så mycket goodwill att det förmodligen är värt det för både ledning och aktieägare på längre sikt.

Situation Stureplan är helt med på idén att en VD skall tjäna mer än någon som kan gå hem och stänga av vid fyratiden på eftermiddagen. Precis som det är okej att Zlatan tjänar mer än …Postenchefen gör….på ett år….per vecka…

Men i en verksamhet som är så lättstuderad som börsföretagens, måste den smarta lönekommittén naturligtvis även se till opinionsnyttan. Svårare är det inte.

Affärsvärlden är långtifrån ensamma om den här typen av artiklar, men som alla som läst BOKEN Situation Stureplan nu vet, skall man ALDRIG läsa vad marknadsaktörerna säger i tidningen om man inte vill veta var de har gjort bort sig.

Alltså: varför skall det presenteras som att Gunnar – ehuru trevlig – delar med sig av sina visdomar? Gunnar har betalt från sina andelsägare för att aldrig berätta om en investering innan han gör den. Och när han har gjort den, ja då vill  han naturligtvis haussa sina egna positioner för att få rätt.

Skall eller skall inte Affärsvärlden göra sig till hans kanal? Är det en nyhet eller någonting som påminner om en nyhet? Eller är det en partsinlaga som bör avhandlas på den nonexistenta insändarsidan?

Situation Stureplans dom är klar. Kör ut alla anonyma analytiker och haussade eller baissade förvaltare. En tidning med Affärsvärldens hållning skall kunna tänka själv. Eller låta bli att skriva!